Läser mina favorithantverksbloggar och slås av att det förvånansvärt ofta verkar vara stressigt att få julstämningen att infinna sig. Tänker att det är lätt att julfixandet blir ett krav snarare än det där lustfyllda som vi vill ha.
Själv jobbar jag långa dagar och har fullt sjå att ha middagen klar vid 19-tiden. På jobbet förväntas jag vara med på julbord och producera en massa olika saker med "Deadline December", dvs innan jul... det syns i min almanacka. Och ungarna protesterar över att jag är hemma för lite.
Mitt eget sätt att dra i spakarna är att ha så lite bokat som möjligt på min fritid. Helgerna får bli som de kommer, jag orkar inte ha för mycket inplanerat. Julstöket inskränker sig i princip till en omgång pepparkaksbak, utrullning av mina röda löpare på ett par bord och lite införskaffande av julblommor som gör att det i alla fall doftar jul.
När ungarna är 13 och 17 så kan man också säga: Vill ni ha jul så varsågod och fixa själva. Och se vad som hände... ett pepparkakshus på första gången på flera år... I kväll när jag kom hem med andan i halsen så möttes jag av pepparkaksdoft, det gjorde att det doftade jul tillsammans med de utslagna tazetterna och hyacinterna. En pytteliten känsla av julefrid svepte förbi. Och så tänkte jag: Så skönt att jag kan få njuta av någon annans julpyssel. Gillar't.